Arkiv | Normalitet RSS feed for this section

Det som inte sägs finns inte?

22 Feb

Det finns saker jag inte ser.
Det finns saker jag väljer att inte se.
Mina sinnen sänder små signaler som jag stöter bort.
Det saknar kontur eller blundar jag för konturen?
Lite motsträvigt accepterar jag. Okej, vi sopar väl under mattan.
Det är lätt, det är mest odramatiskt och det skjuter på problemet.
Något är inte som det ska vara.
Något jag väljer att inte se och inte göra något åt.

Elefanten_kvar_i_rummet

Varför frågar jag inte istället för att gömma elefanten?
Kanske ska jag blunda mindre och fråga mer?

Om det står en elefant i vardagsrummet kan jag inte bara tassa runt den och låtsas att den inte står i vägen. Men det händer ändå att jag gör det.
Ibland självvalt, ibland mot min vilja…
Ibland för att jag inte hämtar en spegel.

Så mycket outtalat och så mycket fokus på det som inte är centralt.
Hur stor del av ett samtal kan handla om att undvika en central kärna och istället tassa i periferin?
Pratar vi inte så finns det inte.

Jag vill egentligen inte ha det så.
Jag vill kunna se och prata.
Så det är nog helt enkelt dags att träna upp mig men också se upp så jag inte göder elefanten.
Jag tycker mig kunna identifiera elefanter i mig själv och inser att det inte är en utrotningshotad art. 😉

Att konfrontera en elefant borde ju göra att den syns tydligare.
För om den inte syns kan jag ju omöjligt få ut den ur rummet.
Och sen behöver jag ju kunna tämja den för att lugnare kunna leda ut.
Att konfrontera mig själv med det jag inte vill se.
Att konfrontera andra.
Att tämja mig själv.

Jag vill ju inte vara elefant.
Jag vill ju tala om våra verkligheter.
Att våga visa min. Att våga se andras.

Annonser

Lucka 6 bjuder på en unik och fantastisk person som höll på att falla på sin ”begåvning”

6 Dec

Låt oss kalla dagens förebild Karin.

Karin har lärt mig enormt mycket om människors kapacitet. När jag träffade henne för första gången för 3 år och tre månader sedan var det en tjej med mycket strulig skolbakgrund. Karin hade blivit inskriven i särskolan i början av högstadiet för att under tvåan på gymnasiet göra om begåvningstestet och skrivas ut.
Hon hade förlorat dyrbar tid.
Hon hade mycket lidande i bagaget.
Hennes skolminnen var färgade av misslyckanden och utanförskap.

När jag träffade Karin hade hon påbörjat sin resa tillbaka till att identifiera sig som en som vi andra.
Vid vårt första möte var hon noggrann med att poängtera sina brister så som hennes dåliga korttidsminne som gjorde att hon hade svårt att lära. Jag lyssnade på ett halvt öra eftersom jag dels ville tro något annat och dels för att jag såg en människa som helt uppenbart var ”skolskadad”. Ordet skolskadad förknippar jag med en förebild och kollega som tyvärr inte finns med oss längre. Hon brann för de ”skolskadade”.

Karins första stappliga och osäkra steg i vuxenutbildningen förbyttes allt eftersom till säkra och kaxiga. Hon började tro på sig själv och med det var framgången en faktum. Utmed resans gångs höjde hon förväntningarna på sig själva och presterade bara bättre och bättre.

Hon presterade långt över vad begåvningstest visade att hon var kapabel att klara.

Dagens vinst är att kapaciteten finns i alla. Det vi ska fokusera på är HUR den ska få blomma ut! Tvivlar du fortfarande bör du läsa skolverkets senaste rapport.